Kollar upp i originalkällorna om man kan

Jag tjatar på mina kursdeltagare att de alltid ska anteckna källan. Som exempel på hur man kan skriva upp källor har de tom fått det jag skickade in som kursuppgift för kursledarkursen för Sveriges Släktforskarförbund som jag gick i höstas i Alvesta. Den är ju så att säga godkänd från förbundet och Landsarkiven och skrivet på rätt sätt.

Det är viktigt att det blir rätt från början och om man behöver gå tillbaka att man vet i var man ska leta i. Det blir en säkerhet eftersom när andra sedan börjar att ta del av det framforskade materialet att då är det lätt att gå tillbaka till de källor som man har använt sig av.

Men det är lika viktigt att vi som är erfarna släktforskare att vi använder oss av det ursprungliga källorna så mycket som möjligt. Ibland går det inte, särskilt så i USA. Där får man ofta förlita sig på databaser.

Som emigrantforskare söker jag av internet och publicerade uppgifter med jämna mellanrum, samt att jag får kontakt med svensk-amerikaner. De källorna som jag då använder mig av är sk andrahands källor, dvs det är andra personer som har forskat fram resultatet. Trots att jag i stora delar litar på vad jag får fram, försöker jag i alla fall att kontrollera att uppgifterna är rätt i originalhandlingar så långt det går. Lättast är det att i alla fall göra det i det svenska materialet. Jag för ju över materialet från dess ursprungsmiljö till min egen. Eftersom jag gör detta, blir så att säga jag som får stå för uppgifternas korrekthet och då vill jag kontrollera uppgifter jag fått tag på i möjligaste mån och om fel finns korrigera dessa. Naturligtvis med hänvisning varifrån de nya uppgifterna kommer ifrån.