Längtar ut från mörkret

Äntligen ser man att ljuset börjar att komma tillbaka. Från de mörka månaderna november och december börjar nu kvällarna bli längre. Dagarnas ljus är dessutom ljusare. Ljuset reflekterar på snön som ligger. Ett nytt år med nya förväntningar och förutsättningar har startat.

 Jag tycker om att vara ute och fotografera på vintern, då med inte alltför många minusgrader, dels för mina lungor inte tål för mycket (astma) och sen är det väldigt otympligt att vara rätt klädd samt svårt att trycka på knappen med påpälsade fingrar. Synd eftersom det är då som det blir bäst foton, speciellt himmeln. Denna säsong har det inte blivit något alls av förklarliga skäl och inte blir det heller. Möjligheter och orken finns inte där just nu. Men jag tänker tillbaka vad på vad jag har gjort och vad jag skulle vilja göra.

Från Jäla

Något som jag drömmer och tänker ta upp igen är till våren när snön har smält bort, vattnet torkat upp och innan vårblommor och trädet börjar knoppas är att gå ut i naturen och hitta de där övergivna ställena, hus och ladugårdar som står och förfaller. Det är då de kommer till sin rätt eftersom det inte finns något som gömmer dem. Det finns en hel del på Falbygden och jag har bara börjat i mitt dokumenterande. De påminner oss vad som en gång var, var och hur människor en gång levat, deras slit och gärningar. Det är ett annat sätt att dokumentera än att bara stirra sig blind på de foton som finns i de gamla albumen. Har du tur så finns stället på ett av korten, det var förr så här ser det ut i dag, det blir ett tidsdokument över flera årtionden. Det fanns och finns torp och ställen på vad vi tycker idag på de mest olämpliga ställen, där vi i dag inte skulle kunna tänka oss tanken att kunna på. Det är de där ställena som jag forskar om i min forskning om släkter. 

Det är en konst att fotografera, det gäller att vara på rätt plats i rätt tillfälle. Att bara knäppa av bilder är inget för mig. Jag försöker se den färdiga bilden framför mig (om än att det kan bli annorlunda när man väl sitter vid datorn och drar i spakarna i Lightroom). Man utvecklas hela tiden, jag tar inte samma foton som jag en gång gjorde när jag köpte min första systemkamera 2008. Kompositionen ska helst vara ok redan då du trycker ner knappen på kameran som gör att du tar en serie foton. För inte blir det en och en som det var förr med rullfilm. Nej, det blir en hel serie, vem vet vilket foto som blir bäst enligt mitt kritiska tyckande. Ser fotona gör jag inte förrän jag sitter vid min 24 tums stora skärm, det kan finnas någon skavank eller oskärpa. Ibland går det att åtgärda, ibland inte.

Det är att ta nya tag nu i uppstarten av året med fotograferingen för mig. Medan ni väntar kan ni i alla fall få länken till det ställe där jag lägger ut mina fotografier på nätet och fler av det slag som finns här i artikeln, tjänsten 500px. Det kommer att bli fler foton där allt eftersom.

 

 

 

 

Skanna dia

När jag var liten, fotograferade min pappa en hel del. Inte så mycket i papperskopior utan i dia. De där sattes in i lådor, 80 fördelade på två rader, för att kunna visas på duk. Som vanligt är det den först födda som det togs flest foton på. Dvs min storasyster Ewa. Men jag har kommit med på några i alla fall.

Genom tiderna har det blivit mindre och sällsyntare diabildsvisningar. Sist vi tittade på dem var nog för 2 år sedan och då bara en bråkdel av de där 17 lådorna. Det blir liksom inte av att man samlas och tittar på diabilder i samma utsträckning längre.

Men nu har ju tekniken kommit så långt att man kan via sin egen skanner, skanna av dessa och digitalisera dem. Köpte i höstas en Canon CandoScan 9000F Mark II. Första syftet var att skanna av klipp- och fotoalbum som jag fick låna av en hembygdsforskare. Han vill bevara det gamla och föra vidare sitt material till någon som är intresserad. Nu nästa projekt är att skanna av min pappas bilder.

Ganska bra ur bevarande synpunkt och att göra det mer tillgängligt. Lådorna kommer att bevaras hos min syster men jag vill också ha tillgång till diabilderna. Vill kunna på ett enkelt sätt plocka fram dem och se på dem. Syrran såg till att digitalisera super-8 filmerna för några år sedan så då är det min tur att göra detsamma med diabilderna.

Det är inte gjort på en dag det här. Nej högst en låda i taget. Skannern tar fyra bilder i taget och man vill ha en bra upplösning 4800 dpi, så det tar varje omgång ca 20 min. Det betyder att det här är ett arbete som görs när jag redan sitter vid datorn och arbetar med annat.  

Då det är en hel del släktingar med, som jag och syrran inte har en aning om vilka de är, ska det passas på att få dem identifierade av mina föräldrar. Fotoalbumen är påskrivna men inte de här.

Det finns dia som är skadade men det är något som man får ta. En del är det repor i, andra har färgerna försämras, dvs färgen har blekts eller så har de blivit röda. Som tur var finns det teknik i dag som kan hjälpa till att återställa, i alla fall en del av problemen. En del tar skannern direkt annat får man använda fotoprogrammet till.